benitaaniilsson

Tänk att något kan vara så underbart och kännas så rätt för stunden,

men sen när man väl sitter i sin ensamhet och tänker så inser man hur fel de känns och hur ont de egentligen gör,

att se dig sitta där och skratta med de finaste leendet man vet,

veta alla omständigheter, veta att allt är kört, att de aldrig kommer bli som man drömt om eller som man vill att de ska vara.

Att tänka på dig vaken som sovande, att alltid se ditt leende framanför sig när man tänker på dig,

går inte beskriva med ord hur ont de egentligen gör, men på samma sätt så gör de egentligen inte ont, utan man får en varm känsla i hela kroppen, de går engentligen inte beskriva känslan av de hela, utan de både gör fruktansvärt ont samtidigt som de inte gör de, jag tror inte jag riktigt fattar själv...